Det här kan vara någonting av det enda bra med November. Att precis ha städat så att allting bara är helt rent och i ordning. Att koka mannagrynsgröt (utan att bränna den) och bara ösa på kanel. Att tända så många ljus man kan och bara gosa ned sig i sin underbara fåtölj med den tjocka björnfilten och en stor kopp te. Sitta framför datorn eller ännu hellre bara läsa en bok. (Även om jag varit alldeles för dålig på just det sedan jag läste ut Keplers senaste). Där och då är novembermyset som man drömmer om.

 

Tio timmar senare ska man så ut i det grå för att skynda till en buss, till en buss, till skolan. Sitta på föreläsningar hela dagen i en sal utan fönster och försöka hålla ögonen öppna. Powernappa med huvudet på ryggstödet framför på rasten och inbilla sig att det är lösningen när kaffe är oskäligt dyrt. Då minns man varför man avskyr, avskyr, avskyr November. Men kvällen innan det. I fåtöljen och med alla tända ljusen. Då. Då. Är November en sagodröm.