(Han är jättesnäll och går inte så långt så det är ingen fara att han rymmer egentligen. Förutom att någon som bara går förbi och inte vet att han är jättesnäll kanske kan bli lite rädd).
31 Mar kl. 17.39
En vanlig dag på landet
28 Mar kl. 21.57
Min dag i tre bilder
* Morgonpromenad
Ljuset sken in fantastiskt mellan tallarna och fåglarna kvittrade, som en idyll mitt i verkligheten.
* På jobbet
Lunchselfie med ont i huvudet :(
* Hälsade på i kyrkan och ljuset var fantastiskt!
Sen kom jag hem och åt våfflor, men då var jag så hungrig så jag glömde fota! De var i vilket fall underbart goda! Det var min dag i stort sett, jag jobbade ju trots allt i tio timmar! Vad har ni gjort?
28 Mar kl. 08.06
Till jobbet
Hoppas att ni får en fantastisk dag, så hörs vi ikväll!
27 Mar kl. 11.23
7.46 km
Utan tvekan så är mitt bästa tips för den som vill börja träna att ha en bestämd runda. I och med att jag har det när jag går (mitt ben klarar inte att springa, det blir för hårda stötar som går som knivar upp i låret) så behöver jag aldrig någonsin tänka på vägen. Och därmed blir träningen precis det jag behöver för att koppla av och sortera tankarna, bara fundera på det som kommer upp. Oftast tänker jag på vad jag ska äta när jag kommer hem haha. Men också om det har hänt något jobbigt eller så. Det är en bra tid att ta upp det och fundera på det.
Idag hade jag bara tänkt gå fem kilometer för jag har ju en del att hinna med innan skolan. Men sen när jag kom upp på 3,5 kilometer så är det nästan bara rak väg och jag bara trummade på. Kroppen kunde rundan och gick av sig själv medan huvudet tänkte på annat. Och så fortsatte kroppen in på extra svängen som gör rundan 7 km istället. Så då var det bara att trumma på!
(Belvita på bilden pga. min nya besatthet! ÄLSKAR!!!! Måste dock vara lite sträng mot mig själv för att bara äta två kex om dagen för vet inte hur nyttiga de egentligen är. Men de är inte godis i alla fall. Utom för mig då).
26 Mar kl. 22.31
Du kommer aldrig kunna hålla mig tillbaks
New York 2012
Det är någonting med en ny kurs som alltid gör mig motiverad. Varje gång lovar jag samma sak: Att hänga med. Att genast börja plugga så att jag slipper paniken i slutet. Men den här gången känner jag mig än mer motiverad för än en gång gör kroppen mer ont efter en tentavecka. Stress är inte bra för mig. Jag kan inte hantera den rent fysiskt. Inte just nu. En dag. Men inte just nu.
Så imorgon ska jag gå upp, dricka kaffe (viktigaste saken av allt ju), städa, promenera och börja plugga. Förbereda mig för vår första lektion. Nu finns det nedskrivet här så då måste det hända.
Och en kurs till är en kurs närmare examen och att få börja jobba. Att (förhoppningsvis) få resa, se världen, se affärsvärlden, lära mig den. Jag älskar tanken för det är så stort. Så häftigt. Snart, snart, snart. Bara några kurser till.
25 Mar kl. 21.20
En parentes i tiden
Mount Robson - Canada 2012
Efter två år på universitet så är du expert på att inte tänka.
På att låta obehag av stress, ångest och tentor bli parenteser i tiden.
Förträngda redan innan lokalerna lämnats.
Frågan är om denna förmåga till parantesring också kan appliceras på andra saker.
Om allt vi var kan bli till ytterligare en parentes.
Så att också du blir
en parentes
i tiden.
En händelse som inte har hänt.
Går det?
Snälla.
24 Mar kl. 11.27
Dan före dan
Ha det bäst!
Kram!
23 Mar kl. 18.38
Stefan Löfven - A European Union of the people
I stor utsträckning talade han om arbete, miljön och jämlikhet. Om att vi är Europa och EU, att vi har valt samarbete framför konflikt genom att vara delaktiga i unionen, om att vi genom den kan öppna upp gränserna och effekterna detta kan ha för människorna. Om segrationen i samhället, om de femtio miljoner människor som idag är på flykt i världen.
Några av mina vänner kände att det var samma tal som han höll för alla, bara ord han inte skrivit själv. Jag kände att det rörde någonting i mig, någonting jag inte ännu kan sätta ord på. Allt jag vet är att en våldsvåg reser sig över hela världen och att människor verkar så isolerade nu. Att människor förlorar hoppet. Att medmänskligheten bleknar. Jag har länge identifierat mig själv som mer åt höger på den politiska skalan än vänster, men jag vet inte. Det är svårt att sätta ord på än, men efter händelsen i Biskopsgården förra veckan börjar jag bli rädd för vad segrationen har gjort i samhället. Och jag tycker att jobb är svaret, men när kommer någonsin de där jobben som utlovats? Jag vet att vi har haft en finanskris, men. Jag vet inte. Men jag kan hålla med om att inga konkreta punkter egentligen lades fram om hur de olika frågorna skulle lösas.
Någonting jag tyckte om var när han talade om att vi måste arbeta för att ingen människa ska behöva tigga.
"This is a question of the respect of each and every individual in the world.
"This is a question of the respect of each and every individual in the world.
This is a respect that we will never abandon."
22 Mar kl. 18.51
The barista
Foto av Steve Maskell - Klicka på bilden för källa...
I think the barista was really good looking, I said. I loved his eyes.
He's not that good looking, she replied;
You only like him because he gave you coffee.
...
Det var resemässa i Göteborg i helgen. Vi fick massor av gratisgodis och jag samlade kataloger som drömmar. Sedan åt vi churros och lyssnade på ett föredrag om sydafrika. Det bästa kan ändå ha varit barristan som serverade gratis kaffe, men som tyvärr rökte såg vi sen. Det reducerade hans snygghet lite, men hans blå ögon var fantastiska.
22 Mar kl. 18.38
Tentavecka
19 Mar kl. 11.01
En elegi för alla sorger den här hösten handla om, för en ork som inte fanns
Det börjar bli vår nu. Jag lovar. Och höstens sorger bleknar långsamt i solen, all smärta, all ångest. Alla, alla, tårar. Allt bleknar och världen börjar om.
Den här hösten har varit en av de värsta i mitt liv. I åtta månader har jag haft ont. Åtta månader. Någon gång förra året gick diskar i min ländrygg sönder och i augusti gjorde de igen, vätska läckte ut och inflamerade en nerv i mitt ben. Kroppen gjorde revolt mot sig själv.
Fyra av de månaderna hade jag ångest nästan varje kväll och grät nästan varje morgon för de gjorde så ont att resa sig ur sängen. Smärtan var nämligen som värst när jag legat stilla i några timmar och lederna liksom låst sig, det tog två timmar att ta sig ut på sängen och jag minns att jag tänkte att "jag hade kanske kunnat gå upp snabbare om det gällde livet. Inte mitt eget liv, men någon annans".
Fyra av de månaderna orkade jag ingenting. Det blev omöjligt att träffa vänner, det blev omöjligt att gå någonstans. Det blev omöjligt att plugga och ändå måste jag för det fanns en behörighetsspärr att passera. Det slet ner mig. Mer än någonting annat. Orken som inte fanns.
Men nu, nu, nu!
Nu är det vår och vissa mornar hoppar jag upp ur sängen och igår var jag ute och gick 7 km! 7 km!!! För ett halvår sedan var det omöjligt att gå längre än ned till bussen!!!! Nu är det vår och höstens sorger bleknar. Äntligen!
Fortfarande gör det ont vissa mornar. Fortfarande tar jag inga risker, bär inte på någonting tungt och går aldrig längre än att jag kan ta bussen därifrån om jag måste. Om benet sviker mig. Men det börjar bli bra nu. Allt blir bra till slut. Smärtan bleknar i solen.
13 Mar kl. 17.59
Det smyger sig på nu
- Det är lite könstigt att inte ha någon köksfläkt, sa jag tankfullt.
Könstigt. Alla människor i världen vet väl att det heter konstigt!!!!? Efter ett år på Hisingen börjar göteborgskan smyga sig på. (Och Hisingen är ju inte ens Göteborg har jag hört!) (Jag tycker att det är det dock).
13 Mar kl. 17.43
Där skogarna kallar
Det går inte. Inte idag när ungarna är så små att Nalle skulle kunna råka göra dem illa så han inte får gå fri. Det går inte att bestiga berg med en hund i koppel och det går inte att släppa en hund om våren. Dessutom är det olagligt.
(Okej det går men det är svårt när hunden inte riktigt förstått det här med att gå på samma sida om träden som mig).
08 Mar kl. 10.42
Dokumentärsöndag - Sibirien
Söndagen är ju trots allt vilodagen, eller i alla fall vara-ledig-dagen. Kanske gör huvudet lite ont efter gårdagskvällen, kanske vaknar du utvilad. Kanske har du tusen saker att göra idag och hundra människor att träffa. Men om du inte har det - om du som jag allra helst spenderar söndagen i sängen med kokande te. Oavsett om det är med någon annan eller ensam, så tänkte jag att vi skulle införa en ny sak här i bloggen: Dokumentär söndag.
Varje söndag (eller allra helst lördag kväll) publicerar jag en eller flera dokumentärer som jag har sett i veckan och vill rekommendera. Så att ni kan mysa ner er under täcket och tillbringa söndagen på allra bästa sätt – med en riktigt bra (förhoppningsvis!) dokumentär.
Lyckliga människor
LÄNK - Svtplay
Den här har det gått en del reklam för på TV så kanske har ni redan hört talas om den. Den handlar om pälsjägare på Tarjgan i Sibirien och de extrema förhållandena där. Under vintern är de helt självförsörjande – ensamma i skogen med sina hundar utan någon som helst kontakt med omvärlden och hela året arbetar de med att förbereda sig för det här. En extremt fascinerande dokumentär med väldigt många viktiga tankar och reflektioner i sig. (Och jättefina hundar).
Innehåller inga starka bilder utöver en hund som tar en sobel (ser ut ungefär som en iller) och en sobel i en rävsax.
Extrema städer
LÄNK - Svtplay
Extrema städer handlar om Jakutsk i östra Sibirien – The Capital of Cold. På vintern kan det vara – 50 grader celsius och att stjäla någons mössa är likställt med att hålla en pistol mot deras huvud. Och trycka av. I grunden handlar dokumentären om hur det förändrade klimatet får husen i staden att rämna då den eviga permafrosten tinar, men efter en stund verkar de lämna det och den handlar istället om hur extremt livet och klimatet är i det östra Sibirien.
Innehåller delvis starka bilder under en episod då de är på sjukhuset och visar vilka skador människor har fått av kylan. Det ser ut som krigsskador och jag klarade inte av att titta just då, men det är bara en kort stund.
07 Mar kl. 10.09
Där vindarna viskar mitt namn
Efter en vecka av människor, människor, spårvagnar och avgaser är jag tillbaka i tystnaden. Inte den kompakta tystnaden för man kan fortfarande höra vägen på avstånd. En gång var jag vilse mitt ute i skogen och hörde glassbilen komma alldeles nära. Men när det blåser som idag så hörs ingenting annat. Bara vinden.
Det finns någonting i det här som jag alltid saknar när jag varit borta. Som får mig att reflektera över hela mitt liv, för oavsett vad jag gör, oavsett vart jag är så längtar jag alltid tillbaka till skogarna och sjöarna. Varje gång jag är här så går jag till den här platsen, för det finns ingen plats där jag är så hemma som här och ändå har jag valt att lämna den.