Det börjar bli vår nu. Jag lovar. Och höstens sorger bleknar långsamt i solen, all smärta, all ångest. Alla, alla, tårar. Allt bleknar och världen börjar om.
Den här hösten har varit en av de värsta i mitt liv. I åtta månader har jag haft ont. Åtta månader. Någon gång förra året gick diskar i min ländrygg sönder och i augusti gjorde de igen, vätska läckte ut och inflamerade en nerv i mitt ben. Kroppen gjorde revolt mot sig själv.
Fyra av de månaderna hade jag ångest nästan varje kväll och grät nästan varje morgon för de gjorde så ont att resa sig ur sängen. Smärtan var nämligen som värst när jag legat stilla i några timmar och lederna liksom låst sig, det tog två timmar att ta sig ut på sängen och jag minns att jag tänkte att "jag hade kanske kunnat gå upp snabbare om det gällde livet. Inte mitt eget liv, men någon annans".
Fyra av de månaderna orkade jag ingenting. Det blev omöjligt att träffa vänner, det blev omöjligt att gå någonstans. Det blev omöjligt att plugga och ändå måste jag för det fanns en behörighetsspärr att passera. Det slet ner mig. Mer än någonting annat. Orken som inte fanns.
Men nu, nu, nu!
Nu är det vår och vissa mornar hoppar jag upp ur sängen och igår var jag ute och gick 7 km! 7 km!!! För ett halvår sedan var det omöjligt att gå längre än ned till bussen!!!! Nu är det vår och höstens sorger bleknar. Äntligen!
Fortfarande gör det ont vissa mornar. Fortfarande tar jag inga risker, bär inte på någonting tungt och går aldrig längre än att jag kan ta bussen därifrån om jag måste. Om benet sviker mig. Men det börjar bli bra nu. Allt blir bra till slut. Smärtan bleknar i solen.