På eget bevåg höll Stefan Löfven idag en föreläsning för göteborgs universitets studenter genom studentorganisationen Brännpunkt Europa. För bara två veckor sedan hade han kontaktat universitet och frågat om han kunde få föreläsa och ryktet spred sig. Snabbt. När de öppnade anmälan till föreläsningen så var den fullbokad en halvtimme senare.

 

I stor utsträckning talade han om arbete, miljön och jämlikhet. Om att vi är Europa och EU, att vi har valt samarbete framför konflikt genom att vara delaktiga i unionen, om att vi genom den kan öppna upp gränserna och effekterna detta kan ha för människorna. Om segrationen i samhället, om de femtio miljoner människor som idag är på flykt i världen.

 

Några av mina vänner kände att det var samma tal som han höll för alla, bara ord han inte skrivit själv. Jag kände att det rörde någonting i mig, någonting jag inte ännu kan sätta ord på. Allt jag vet är att en våldsvåg reser sig över hela världen och att människor verkar så isolerade nu. Att människor förlorar hoppet. Att medmänskligheten bleknar. Jag har länge identifierat mig själv som mer åt höger på den politiska skalan än vänster, men jag vet inte. Det är svårt att sätta ord på än, men efter händelsen i Biskopsgården förra veckan börjar jag bli rädd för vad segrationen har gjort i samhället. Och jag tycker att jobb är svaret, men när kommer någonsin de där jobben som utlovats? Jag vet att vi har haft en finanskris, men. Jag vet inte. Men jag kan hålla med om att inga konkreta punkter egentligen lades fram om hur de olika frågorna skulle lösas.

 

Någonting jag tyckte om var när han talade om att vi måste arbeta för att ingen människa ska behöva tigga.

"This is a question of the respect of each and every individual in the world.