Ibland känns det som att varje gång jag går in i ett rum här hemma så fylls det med djur*. Det är avgjort en av de bästa känslorna i hela världen.
 
Som idag när jag vaknade av en spinnande katt intill mig bara för att dörren till hallen var öppen. Samma katt som nu strategiskt placerat sig så att han ligger med min stortå precis bakom örat och jag kan klia honom utan minsta ansträngning. Egentligen får han ju inte vara i min säng, men det går liksom inte att förklara sådant för honom. Värre är det för Nalle som har uppfostrats till att hundar inte får vara på möbler, som lagom avundsjukt tittar på katten och hans stortåskliningar. För honom kan man förklara sådant för. Ibland är det orättvist att vara hund.**
 
* Jag brukar kalla dem (framförallt Nalle) för min svans eftersom de oftast följer efter mig överallt.
** Jag vet att man kan uppfostra katter också, jag har bara aldrig varit tillräckligt engagerad för att göra det.