Idag besteg jag ett berg. Det är ett bra exempel på en sådan där idé som är bra och jättekorkad samtidigt. (Mest jättekorkad).
 
Det hela började med att jag skulle promenera i solen. Sedan fick jag för mig att jag skulle gå bort till djurkyrkogården (mer om det sen). Väl där såg jag ett berg och bestämde mig för att gå upp. Det var alltså inget jättehögt berg, (Josefin frågade om det var riktigt men det var ju gjort av sten så), men det var kanske 10 min promenad uppåt, ganska brant ändå. Rätt halt. Ingen stig.
 
Så vad var det egentligen som var så himla korkat med det här?
Jo, det faktum att jag har diskbråck, en inflamerad nerv och en knäskada. Knäskadan är värst, eftersom den funkar tvärtemot nerven och dessutom gör ont när jag står eller går. Vi pratar alltså: Gör ont när jag går och handlar och handlar jag tillsammans med någon så får de absolut inte stå och vela för länge för det gör för ont för mig att stå upp. En av övningarna jag har fått av min sjukgymnast är att långsamt gå upp och ned för en stepbräda = cirka gå i en trappa.
 
Japp! Och detta ben tvingade jag alltså upp för ett berg. Om det gjorde ont? Ja. Om jag vet varför? Nej. Jag fick bara för mig att jag skulle gå upp på berget (obs! Brukar få för mig att gå upp för berg). Om mitt ben gjorde ont sen: JA! 
 
Sen fick jag åka buss hem för det gjorde för ont att gå. Eller först ta mig ned för berget (Aj), gå till busshållplatsen (tog ca 5 min = aj) och vänta tio minuter på bussen för att kunna åka buss i två minuter.
 
Sammanfattningsvis: Bergsbetstigning - En väldigt korkad idé när man har diskbråck och skadat knä!