- Vi går på den första spårvagnen som kommer, sa vi. Och så åker vi tills den stannar och går av där.

Så det gjorde vi och vi åkte med 6:an ut på Hisingen. Till en massa hus och nyklippt gräs. Till världens brantaste backe, en kiosk som var svår att avgöra om den ens var öppen eller inte och en lampaffär som kändes som ett bostadshus. Under hela tiden kunde jag inte sluta skratta.

 

- Vad gör vi med våra liv egentligen? Undrade jag.

- Det verkar väldigt vagt just nu faktiskt. Svarade Elfie och jag skrattade mer för det var inte så att vi inte hade någonting annat för oss. Egentligen så hade vi massor utav saker att göra. Tentor att plugga till, inlämningar att skriva och lägenheter att söka. Det var så konstigt alltihopa. Hur vi bara plötsligt var vid spårvagnslinjens slut och höll på att ramla på en stig som egentligen var alldeles för brant för att gå. Det kändes så overkligt som om det var en parentes i tiden och inte på riktigt, men det är en sådan grej som man kan göra en eftermiddag då det egentligen finns en massa andra saker att göra.