När jag var liten så åkte vi nästan varje år på bussresor ut i Europa. London, Kroatien, Italien, Paris. Disneyland och Big Ben och varma stränder.

Bussen till Europa gick alltid från Malmö, och dit behövde vi ta en anslutningsbuss. Den gick alltid tidigt, tidigt. Så tidigt att man fick gå upp i natten med sin största kudde i armarna och sätta sig i bilen. Försöka sova men inte kunna för man visste att bara några timmar bort började äventyret.

Därför sprakade det i hela kroppen när jag gick upp på lördagsmorgonen och satte mig i bilen med varmt kaffe i händerna. Klockan var fem och om tre timmar gick färjan till Kanadas minsta provins, Prince Edward Island.

Min landlay, Denise, har en stuga där som hennes pappa har byggt och som nu skulle stängas för vintern. Eftersom huset lämnas öde i flera månader när snön blir för djup att köra i och temperaturerna kryper ner mot – 20 grader, så måste vattnet stängas av och alla rör torrläggas så att de inte ska gå sönder. Och elen stängs av så all mat måste bort, alla tavlor måste tas ned för att inte blekas av solen.

Medan Denise och hennes bror inledde det arbetet åkte vi vidare mot Charlottetown.

Det var här, i byggnaden som jag så turistigt poserar framför, som Canada blev ett land. Eller en superkoloni som Storbritannien kallade det, och även Canada faktiskt. De hade ingenting emot att vara en koloni och var snarare oroliga att amerikanerna skulle komma söderifrån och sluka delstat efter delstat. Tvinga dem att bli amerikaner.

En kall oktoberdag finns det inte så väldigt mycket att göra i Charlottetown. Utom att glömma sin pappas kamera på Subway som German gjorde. Men förutom det, inte så mycket, trots fina gamla byggnader och intressanta statyer.

Så vi satte oss i bilen igen och åkte ut till havet.

Men först ett stopp utanför huset där Anne på Grönkulla bodde. Ingen av oss hade läst boken eller sett serien så vi var kanske inte så väldigt imponerade, men kändes som en viktig sak att se ändå.

Sedan havet.

Prince Edward Island är känt för sina röda ständer och de var utan tvekan fantastiska. På sommaren kryllar det av turister här, men nu låg de öde och tysta. Kastade vågor över sanden och eroderade öns grund, anledningen till att Kanadas minsta provins blir mindre och mindre för varje år. Havsnivån stiger. De närmast vattnet måste nu flytta sina stugor för snart kommer marken rämna och husen rasa ned i havet.

Efter att ha följt kusten en bit gick vi tillbaka till bilen för att återvända in mot Charlottetown i jakt på Germans kamera. Men en vänlig kanadensare lämnade in den så det var inga problem att hämta den några timmar senare. Problemet var bara att det var jag som gick in och frågade efter kameran och de frågade mig vilken färg den hade.

”Ehrm… det är min kompis kamera”, sa jag tvekande. Inte alls övertygande alltså, och därmed lite oklart varför de faktiskt gav mig kameran.

Vi åkte tillbaka mot stugan, för Denise ville att vi skulle komma hem innan det blev mörkt. De har nämligen inga gatlyktor och få hus så det blir kompakt mörker när solen gått ner. Detta i kombinationen med hur många som kör fulla på ön gjorde att vi höll med om att det kunde vara bra att vara hemma i tid.

På vägen gjorde vi också slut med James, Denises GPS. Jag gjorde det först, efter att han tagit oss till oräkneliga små grusvägar utan anledning. Och vägrat erkänna vissa andra vägars existens. German hävdade att problemet var att jag inte var tillräckligt äventyrlig.

20 minuter senare när James klagade på att vi svängde höger när han sagt höger så gjorde German också slut med honom.

Trots sina bristande kvalitéer tog James oss tillbaka hem lagom till solnedgången. Så vi byltade på oss i tjocka jackor och gick ned till stranden för att förbereda en brasa.

Det var någonting alldeles magiskt med solnedgången och månen den kvällen. Solnedgången och de höga vågorna och när mörkret föll och jag för första gången fick se månen färga dem i silver.

Vi stannade ute länge den kvällen. Åt smorsh och pratade och värmde oss vid elden.

Dagen efter fortsatte stängandet av huset medan jag gick ned till vattnet en stund. Det finns någonting väldigt kargt och hårt med PEI, ändå är människorna här kända för hur trevliga de är. Det ligger en intressant kontrast i det, hur det kargaste av landskap formar de vänligaste människorna. Kanske är det som i öknen där hjälpsamhet är lag. Under extrema förhållande måste människor samarbeta för att överleva.

På vägen hem tog vi den långa vägen: Över hela PEI och genom New Brunswick. (Även känt som No Funswick har jag hört). För på den vägen finns någonting väldigt speciellt: Världens näst längsta bro som genom 12.9 km förbinder PEI med fastlandet.

En spännande detalj med denna bro är det faktum att en del människor av någon anledning känner sig obekväma med att köra över den. Så där man betalar för att köra över så kan man säga det och så kommer det någon och kör över bilen åt dig (med dig i passagerarsätet alltså). Det är ingen särskilt smal bro, och kanterna är så höga så att man inte ser vattnet, så jag vet inte riktigt varför, men fint att respektera andras oro i alla fall. Och mycket kanadensiskt.