Dagarna går snabbt och långsamt på samma gång. Jag dricker alldeles för mycket kaffe, ännu mer te och kryper ner under den älskade, älskade, värmefilten varje kväll. Pluggar, pluggar, pluggar. Spelar Heroes of Might and Magic online och är mycket bättre än min bror.
 
Igår kväll hände dock något väldigt tråkigt. Jag skulle precis prova bodyscruben som min bror tagit fram i sitt företag, gick upp ur sängen och till badrummet. Sju steg. Och det högg till precis under revbenen, smärtan kom krypande. Den outhärdliga. Den som gör att en inte kan andas och inte kan gråta. Bara skriker inombords så att hörselsnäckorna spräcks men kan inte sära på läpparna för att få fram ett ord. Gallstensanfall.
 
Snabbt, snabbt, snabbt, tog jag mig till medicinskåpet, tog medicinen. Kände smärtan krypa mot ryggen och försökte att inte få panik. En timme. Tar du medicinen så släpper det inom en timme. Du klarar en timme. Ännu snabbare borstade jag tänderna, struntade i dusch, struntade i bodyscrub, struntade i allt. Sov påklädd. Tänkte jag. Sov påklädd om du måste ringa ambulansen. För det är så ont som det gör. Om medicinen inte finns hemma eller om den inte hjälper, då måste du åka till sjukhuset för smärtan är så outhärdlig.
 
Helt påklädd virade jag in mig i värmefilten, satte den på max och tänkte att en timme. Du klarar en timme. Försök att sova.
 
Det var en så otrolig lättnad att vakna av kaffemaskinen imorse och inse att jag somnat igår, att jag lyckades sova igenom det, att medicinen hjälpte. Usch, usch, usch, för gallstensanfall! Det värsta är att jag kommer inte ens på vad det är som jag ätit som framanade det. Usch!