22 årig civilekonom student på Handelshögskolan i Göteborg. Drömmer mest ut i vildmarken och till främmande länder, dricker alldeles för mycket kaffe och pekar ut alla hundar jag ser
Denna teckning är något av mitt "one hit wonder". Jag tecknade den efter att inte ha tecknat på ett år och sedan dess har jag inte heller lyckats göra någonting i närheten av lika bra. Så ja. Det här är väl min stolthet när det kommer till tecknande kan man säga - därför måste den självfallet upp på väggen!
Tillsammans med två andra tavlor så blev det såhär fint borta vid skrivbordet. Texterna är det inte jag som har skrivit, men jag älskar dem och därför så får de sitta där - och inspirera mig när jag behöver det! Allra helst hade jag velat ha mitt skrivbord vid ett fönster, men eftersom jag ännu hellre ville ha sängen vid fönstret och jag bara har ett fönster så... Ja. Sängen vann - och då får jag helt enkelt hitta andra saker som kan inspirera mig borta vid skrivbordet! Tillsammans med mitt "one hit wonder", som visar mig att jag faktiskt kan!
Jag vet inte hur det ser ut för er, men här så är det grått och mulet utanför. Med regn som hänger tungt i luften och kyla som sakta sipprar in i husen och under kläderna så att alla fötter måste placeras i tjocka tofflor.
En dag som denna kan man defintivt behöva en dos av vår! Så här kommer några bilder från april då jag, som vanligt, trodde att det nästan var sommar och, som vanligt, blev lurad av vädret. När lammen fortfarande var små och sprang runt i hagen och klättrade på sina föräldrar i stekande solsken.
Då är alla tentor skrivna. Då är min sista termin i Sverige på ett halvår avslutad.
På Måndag är antagligen sista gången det här året(!) som jag går in på Handels. Och ut från Handels.
Det ska bli så fruktansvärt skönt men samtidigt spännande! Eftersom jag ändå har min sista termin på kandidaten kvar i vår så är det inte min sista termin på handels och därför är det inte vemodigt. Bara spännande. Och just nu ska det bli så himla skönt att säga hejdå till skolböcker för ett tag! Men mellan mig och det ligger en monstertenta i Operativ verksamhetsstyrning. Vill så väldigt, väldigt, gärna klara den så det är bara att bita ihop, göra mina timmar och tänka att snart, snart, så slipper jag det här. För om bara 6 dagar är det sommar.
(Om ni missat så flyttar jag till Halifax i Canada i höst!)
Igår var ingen vanlig Torsdag, för igår var en Torsdag då Catta kom förbi och hälsade på. Med nästan bara en vecka till sommarlov så hade vi såklart egentligen inte alls tid att ses - men fikapauser är ju faktiskt grundläggande för att överleva tentaplugg.
Catta hade dessutom med sig hemmagjord chokladmousse!
Efter mycket fikande och pratande och lekande med Nalle så gick vi upp till mitt rum. Där kom snart en katt på besök - han är ju en del av min svans så det säger ju sig självt.
Catta kom mycket bra överrens med katten - men det sig ju också det sig självt. En Catta och en katt liksom. Kommer fortfarande ihåg när vi gick i mellanstadiet och jag fick reda på att Catta brukade kallas för just Catta, vi skulle göra skyltar med våra namn eller smeknamn på och bokstäverna i namnet skulle vara uppbyggda av någonting som började på samma bokstav. Catta hade annanaser i ett av sina a:n. Jag hade enhörningar i mitt E. Det hade inte så mycket med det här att göra, förutom att jag kom att tänka på det när jag skrev om Catta.
Ser ni allt detta katthår?! Det hamnade i min säng sen och jag fick en allergichock, så det var ju lite mindre lyckat. När Catta åkte tog jag allergimedicin och den gjorde mig så trött att jag somnade. Så katten får nog inte vara med i min svans längre </3
Så fina två! <3
Och det var den - yttersta braiga - torsdagsfikan.
Ibland känns det som att varje gång jag går in i ett rum här hemma så fylls det med djur*. Det är avgjort en av de bästa känslorna i hela världen.
Som idag när jag vaknade av en spinnande katt intill mig bara för att dörren till hallen var öppen. Samma katt som nu strategiskt placerat sig så att han ligger med min stortå precis bakom örat och jag kan klia honom utan minsta ansträngning. Egentligen får han ju inte vara i min säng, men det går liksom inte att förklara sådant för honom. Värre är det för Nalle som har uppfostrats till att hundar inte får vara på möbler, som lagom avundsjukt tittar på katten och hans stortåskliningar. För honom kan man förklara sådant för. Ibland är det orättvist att vara hund.**
* Jag brukar kalla dem (framförallt Nalle) för min svans eftersom de oftast följer efter mig överallt.
** Jag vet att man kan uppfostra katter också, jag har bara aldrig varit tillräckligt engagerad för att göra det.
På sista tiden har jag försökt börja bära mer smycken igen efter att väldigt länge i princip aldrig ha gjort det av oklar anledning. Två av mina absoluta favoriter är dessa: En fågelring (som egentligen inte är min utan min systers) och ett fågelhalsband.
Visste ni förresten att när man blir civilekonom så får man ha en civilekonomring sedan? Vill så ha den!!! Ringar känns så "hemligt sällskap", och det är ju supercoolt! Det hemliga sällskapet som alla vet om - för alla som är med i det har ringar. (Och är civilekonomer i just det här fallet).
När det blev bestämt att mitt rum på övervåningen skulle göras om så började jag ganska snart att leta efter en taklampa av två anledningar:
1) Jag tyckte inte om taklampan som var i rummet
2) När jag skulle välja taklampa till min lägenhet så tog det ett halvår för mig att bestämma mig.
Den här gången gick det dock mycket, mycket, snabbare. Kanske framförallt för att jag råkade promenera förbi Designtorget veckan innan (ligger vid Domkyrkan i Göteborg) och därmed kom på idén att kolla på deras hemsida. Där fanns denna guldfågel! Den såg dock väldigt gul ut på bilden, så istället för att beställa den gick jag förbi och tittade på den och föll pladask. Dessutom passar den ännu bättre nu med min tavla bakom sig! Nästan, nästan, som att den har flugit ut ur den.
The only question to ask about art is: Did it move you?
Den sista dagen i Rom var vi vid Piazza Navona igen. Efter att vi ätit glass från den lilla gelaterian precis bredvid den fantastiska leksaksaffären så gick jag och pappa omkring band alla konstnärer och såg på deras tavlor. Pappa pekade ut den här och sedan kunde jag inte släppa den med blicken. Dock trodde jag att den var alldeles för stor för att ta hem, så vi gick därifrån, men när vi så kom tillbaka till torget för att möta upp min syster och mamma igen så kunde jag inte sluta tänka på den.
Efter en del prutande, fotbolls/Zlatan prat, försälajrens försäkran om att det absolut inte skulle vara några problem att få med den på planet och utnämnandet av pappa till Italiens finansminister så köpte vi tavlan. Den var då inte uppspänd utan rullades ihop och skyddades i kartong, men den var fortfarande väldigt stor. Resten av kvällen kastades jag mellan att vara så, så, glad över tavlan och så, så, orolig över hur jag skulle få med den hem egentligen. Vi bestämde oss dock för att när vi kom till flygplatsen så skulle vi hitta någon att fråga om vi kunde ta med den som handbagage eller inte (den var egentligen mycket längre än de tillåtna måtten, men den var ju väldigt smal!) och lösa det därifrån.
På morgonen fick pappa ett sms om att planet var inställt. (Det hade ju brunnit på en terminal och flygplatsen var kaos). Vår extra tid i Rom spenderade vi med att gå till en marknad där de hade massa kött, kläder och väskor. Där köpte vi världens största bag och tillbaka på hotellet så fyllde vi den med tavlan och i princip alla våra kläder. Den skulle antagligen behöva checkas in som udda bagage och kosta en massa extra att ta hem, men nu var den i alla fall i en väska och skulle utan tvekan komma med hem! (Förhoppningsvis hel).
Väl på flygplatsen var det som sagt sådant kaos att de som arbetade i incheckningen inte verkade bry sig nämnvärt om bagens allt för stora mått utan den åkte med i vanlig incheckning av bara farten. Smidigt! Och hem kom den! Hel och fin. Efter att nu ha blivit uppspänd så väntar den bara på inramning men eftersom de som ska göra det skulle på semester så valde jag att ta hem den emellan. I söndagskväll satte pappa upp den och wow säger jag bara. Det var ett äventyr att få hem den, men så, så, värt det! När jag står och tittar på tavlan nu så ångrar jag det inte en sekund.
Tyvärr är den väldigt svårfotad, bilderna gör den inte alls rättvisa, men på något sätt är också det någonting jag tycker om med tavlan, med konst. Den måste upplevas, bilder kan inte beskriva den.
I didn’t wanna wake you up, my love was never gonna be enough
Why didn't you wake me up?
I'm pretty sure I would have told you to stop.
För första gången någonsin tyckte jag inte bara om en annan låt än Sverige i Eurovision* - den tog sig också in på min spellista. Låten är (som ni kanske redan listat ut) Estlands bidrag "Goodbye to Yesterday", alltså jag börjar älska den låten! För det första sätter den sig i huvudet direkt, för det andra så är den väldigt catchy, men för det tredje så känns den ändå väldigt, väldigt, äkta. Åh, bara älskar den!
Om ni av någon anledning missade den i Lördags, här kommer den:
* Måns var såklart bäst, men i min värld var Estland tvåa
Som jag älskar denna plats alltså! Bara jag vrider på huvudet ser jag ut över åkern och träden, regnet smattrar tätt intill mig och jag kan sola i sängen. I förrgår väckte Nalle mig jättetidigt på morgonen och jag öppnade fönstret innan solen ens gått upp och lyssnade på fågelsången. Om ni någonsin funderat på att ha en plats precis vid fönstret, skaffa det! Så underbart! Gärna en säng så att man kan ligga och titta ut om mornarna och kvällarna.
Efter skolan idag gick jag och Maria ned till husaren och köpte oss varsin jättestor chokladbisvkie. Det är det som är det bästa med Husaren - allting är jättestort! Love it!
Precis bredvid Husaren finns det förresten några lägenheter till salu (för ynka 2,5 miljoner i accepterat pris då) och jag pratade en hel del om att bo i Haga ändå vore helt okej om man nu ska bo i Göteborg. Maria ville bo i Vasastan så vi kommer nästan bli grannar i så fall! Låter riktigt bra för min del!
Eftersom jag ska åka på utbyte via Göteborgs Universitet (GU) och inte Handels så presenterades ingen lista på vilka som skulle åka till Dalhousie samtidigt som mig. (På handels publiceras en lista med alla handelselever som ska åka och vart de ska).
Däremot såg jag när jag fick mitt första besked om att allt var klart från GUs håll att meddelandet skickats till någon mer samtidigt. Jag kunde dock inte se hela namnet eller adressen - men på så sätt visste jag att någon mer skulle åka samtidigt! Så när jag fått mitt slutgiltiga besked från Dalhousie skickade jag ett mejl till koordinatorn för utlandsstudier på GU där jag helt enkelt frågade om jag kunde få veta vilka andra som skulle åka. Han svarade med både namn och mejladresser! Så det var bara att slänga iväg ett (något nervöst) mejl där det stod ungefär:
Hej! Jag har fått veta att ni också ska till Dalhousie i höst! Jag tänkte att det kunde vara roligt att träffas någon gång innan vi åker och bra att ha någon att prata med om alla papper och saker man inte fattar. Så hör av er om ni känner likadant!
Det var lite nervöst, tänk om de inte vill ha någonting med mig att göra liksom? (Konstig tanke jag vet, men en del av mina vänner har pratat om att det verkar skönt att inte känna någon dit man ska). Men som pappa sa: Det är ju onödigt att vi sitter och tar reda på allting var för sig.
Två av de som ska åka svarade nästan direkt och tyckte det vore skoj att träffas och bra att ha någon att prata med! Så nu har vi bildat en facebook grupp och redan pratat lite om CSN och sådär. Så det känns bra det här! Det känns lite tryggare när man har någon mer som ska söka samma papper och förstå samma saker liksom.
Jag tänker att det här med att renovera är någonting som är väldigt bra att kunna - och den här helgen har jag fått lära mig hur man gör när jag och pappa renoverade mitt rum på övervåningen hemma hos mamma och pappa. Så nu kan jag spackla, slipa och måla - och sen innan kan jag lägga klickgolv. Hela kittet ju! Visserligen har jag ju en egen lägenhet, men många helger så jobbar jag och är därför hemma, och i sommar kommer jag att bo hemma när jag jobbar.
Vi tittar:
Än så länge är det lite tomt - eftersom mycket av mina saker är i lägenheten, men de ska hem i sommar inför hösten så det löser vi! Det jag älskar allra mest är sängen vid fönstret! Jag har bara sovit där en natt än men att vakna och se ut genom fönstret var fantastiskt, har saknat det hela veckan nu!
Madrassen på golvet är Nalles. Han övertog den när den låg i hallen innan den skulle slängas så han fick behålla den!
- Vi går på den första spårvagnen som kommer, sa vi. Och så åker vi tills den stannar och går av där.
Så det gjorde vi och vi åkte med 6:an ut på Hisingen. Till en massa hus och nyklippt gräs. Till världens brantaste backe, en kiosk som var svår att avgöra om den ens var öppen eller inte och en lampaffär som kändes som ett bostadshus. Under hela tiden kunde jag inte sluta skratta.
- Vad gör vi med våra liv egentligen? Undrade jag.
- Det verkar väldigt vagt just nu faktiskt. Svarade Elfie och jag skrattade mer för det var inte så att vi inte hade någonting annat för oss. Egentligen så hade vi massor utav saker att göra. Tentor att plugga till, inlämningar att skriva och lägenheter att söka. Det var så konstigt alltihopa. Hur vi bara plötsligt var vid spårvagnslinjens slut och höll på att ramla på en stig som egentligen var alldeles för brant för att gå. Det kändes så overkligt som om det var en parentes i tiden och inte på riktigt, men det är en sådan grej som man kan göra en eftermiddag då det egentligen finns en massa andra saker att göra.
Igår kom jag hem från skolan vid halv fem, somnade, vaknade igen tjugo över sju och och gick upp och lagade spenatpaj. Vid nio somnade jag om och sov till sju på morgonen. Så jag tänker att jag behövde återhämta mig lite från resan och är därför ändå nöjd över att ha lyckats åstadkomma en spenatpaj igår - det är det som är bra med att laga mat, man får liksom ett fysiskt bevis på att man har åstadkommit något.
Den här dagen har väl fortsatt lite i trötthetens tecken, men det har mest varit för att det har regnat is, is, kallt!!! Skickade meddelande till min syster om att jag kommer tillbaka till Rom och övervägde vad en flygbiljett kunde tänkas kosta. Tyvärr måste jag ju gå i skolan, grupparbeta och renovera (men det är mer skoj än måste) i veckan så det blev inget med det. Istället tog jag nära-bussen hem (tar längre tid men stannar närmast lägenheten), drack kaffe, åt spenatpaj och borrade ned mig under täcket. Imorgon måste det väl ändå ha slutat regna? Snälla?
+ Bild från imorse när jag var lyckligt ovetande om isregnet och snapchatade till min kompis om min bra hårdag. Oh, those happy days.
Denna kyrka. Jag saknar ord för att beskriva den. Kanske överväldigad är ett lämpligt, och ändå är det inte den första jag kommer att tänka på när någon ber mig berätta om min resa. Istället pratar jag om flygplanskaos, Castel Sant'Angelo, och alla conetti jag åt tilll frukost.
San Pietro in Vincoli byggdes för att den dåvarande påven fick de bojor som Petrus sägs suttit fängslad i. Påven hade då ingenstans att göra av dessa bojor (det var ju ändå Petrus bojor, han kunde ju inte lägga dem i en låda i förrådet liksom), så han byggde en kyrka att lägga dem i. (Ungefär så. Ja. Jag tycker att det är en väldigt rolig historia). Men det slutar inte där. I denna kyrka finns nämligen en staty av Moses (med horn pga översättningsfel) skapad av ingen mindre än Michelangelo. Michelangelo. Så snart jag fick reda på detta så ville jag gå hit - så det gjorde jag och pappa en tisdagskväll i Rom. Vi tittar:
Här är bojorna som Petrus sägs suttit fängslad i. (I Rom). Jag tycker det var väldigt vackert placerade och älskade skulpturerna på sidorna.
Moses. Jag har verkligen inga ord för den här statyn, den tog andan ur en. Ni måste verkligen se den! Så fruktansvärt levande. (Bilden gör den absolut inte rättvisa).
Titta på armen, titta på blodådrorna på handen och sidan av armen upp mot armbågen och säg att ni förstår att detta är marmor! SÅ fantastisk staty. Jag älskar, älskar, älskar den!
Om ni bara ska besöka en enda kyrka i Rom så besök den här. Den är långt ifrån lika prålig som många av de andra, men så avskalat vacker att det känns i själen. Bodde jag i Rom och var katolik skulle jag alltid vilja fira min mässa här. (Jag vet inte om man kan fira mässa i den här kyrkan men jag tror det, de brukar ha de i de flesta kyrkorna!)
En månad innan resan satt jag och mamma och bläddrade i gamla fotoalbum när hon hittade ett från hennes och pappas Romresa i början av 90-talet. På en av bilderna fanns en stor borg som jag frågade om och mamma berättade hette Castle Sant'Angelo. Spontant tyckte jag att vi skulle gå dit när vi åkte till Rom sen och så blev det.
Här finns det inte lika många turister - och en tystnad som är ofattbar i centrala Rom. Under stora lummiga träd står marknadsstånd uppställda längs med floden och vackra marmorbänkar uppställda att vila på i skuggan. Här kan man strosa längs med floden, se på Peterskyrkan och souvenirer som alla verkar kosta under fem euro och bara andas en stund. Slappna av. Detta är utan tvekan en av mina topp tre favoritplatser i Rom, allra helst hade jag stannat där länge, länge. Under de lummiga träden i solskenet och lyssnat på tystnad (för att vara Rom) och gatumusikanter.
Första dagen i Rom åkte vi för att möta min syster nere i centrum. Eftersom vi råkade vara lite tidiga så bestämde vi oss för att promenera bort mot Petersplatsen medan vi väntade - för som mamma sa: "Är man i Rom så måste man ju besöka Petersplatsen". Så det gjorde vi.
Eftersom vi var här förra året så tänkte vi inte gå in i Peterskyrkan - vilket jag var enormt glad över när vi väl kom till platsen och såg kön. Den var galen! På bilden längst ned har jag försökt få med den, men den fortsätter ändå ut i högerkanten, i båda ändarna av kön! Jag är galet imponerad av människorna som har mentaliteten till att ställa sig längst bak i den kön och göra sig beredda på att vänta. Och vänta. Och vänta. I nästan 30 graders värme och på vissa sträckor gassande solsken.
Vanligtvis är det dock inte riktigt såhär långa köer, utan när jag sett dem förut så har de inte gått över "den öppna ytan mellan kolonnerna". Och när jag själv ställde mig i den för något år sedan gick den inte ens förbi den första. Just nu är det dock extra stränga säkerhetskontroller eftersom ISIS har hotat vatikanen - och extra stränga säkerhetskontroller tar längre tid vilket ger längre köer.
Det här med att vatikanen och Rom blivit hotat märktes förresten. Inte så att någon var rädd eller orolig, men lite överallt stod militärliknande poliser med automatvapen utplacerade. Det var inte läskigt, men jag reagerade på det för jag är inte så van att se poliser/militärer med automatvapen en halvmeter ifrån mig.
I vilket fall: Om man nu gärna vill gå in i Peterskyrkan (vilket man vill) men inte vill stå i den jätte, jätte, JÄTTE, långa kön så gäller det att komma tidigt på morgonen. De öppnar vid sju och då är nästan ingen där. Enligt min syster ska man komma absolut senast åtta om man vill undvika köer. (Obs också på att jag var här i februari förra gången så antalet turister var mindre vilket givetvis gör turistköerna mindre).
Precis utanför mammas och pappas ytterdörr, bara någon meter upp i skogen, finns varje vår en flod av vitsippor. De bara väller ned för sluttningen i hundrafalt. Hela marken blir täckt av blommor och det, det är nog ett av de finaste och bästa vårtecknen jag vet!
Sen är det tydligen lite tveksamt det här med våren. För vad jag har hört så snöade det i Lin(?)köping igår. En decimeter. Så himla konstigt! Men det smälter nog snart. Och ska jag vara alldeles ärlig så är kanske inte den svenska våren det intressantaste för mig under den kommande veckan, för i eftermiddag: Då åker jag till Rom!
Förlåt för en jättedålig bild, men vill försöka visa er hur många vitsipporna är! De tar inte ens slut i vänsterkanten här utan fortsätter en bit bort!
Idag funderade jag på varför människor alltid dras till vatten. Antagligen är det en naturlig instinkt, för vi behöver ju vatten för att kunna leva, en slags kompass inuti. Jag har till exempel en kompis som alltid vet åt vilket håll havet är så hon kan alltid orientera sig efter det, även i främmande städer och länder. Det är spännande det där, med alla instinkter vi har men som trängts undan.
Jag tycker om att skylla min ormfobi på instinkter också.
Och det faktum att jag hatar när någon äter eller dricker bredvid mig när inte jag själv gör det. Tycker att det är jätteobehagligt! Tuggandet och sväljandet liksom.
Haha, var bara tvungen att visa den sista bilden! Ser verkligen ut som att Nalle ska äta upp mig. Lovar dock att han bara gäspade.
