Efter en del prutande, fotbolls/Zlatan prat, försälajrens försäkran om att det absolut inte skulle vara några problem att få med den på planet och utnämnandet av pappa till Italiens finansminister så köpte vi tavlan. Den var då inte uppspänd utan rullades ihop och skyddades i kartong, men den var fortfarande väldigt stor. Resten av kvällen kastades jag mellan att vara så, så, glad över tavlan och så, så, orolig över hur jag skulle få med den hem egentligen. Vi bestämde oss dock för att när vi kom till flygplatsen så skulle vi hitta någon att fråga om vi kunde ta med den som handbagage eller inte (den var egentligen mycket längre än de tillåtna måtten, men den var ju väldigt smal!) och lösa det därifrån.
På morgonen fick pappa ett sms om att planet var inställt. (Det hade ju brunnit på en terminal och flygplatsen var kaos). Vår extra tid i Rom spenderade vi med att gå till en marknad där de hade massa kött, kläder och väskor. Där köpte vi världens största bag och tillbaka på hotellet så fyllde vi den med tavlan och i princip alla våra kläder. Den skulle antagligen behöva checkas in som udda bagage och kosta en massa extra att ta hem, men nu var den i alla fall i en väska och skulle utan tvekan komma med hem! (Förhoppningsvis hel).
Väl på flygplatsen var det som sagt sådant kaos att de som arbetade i incheckningen inte verkade bry sig nämnvärt om bagens allt för stora mått utan den åkte med i vanlig incheckning av bara farten. Smidigt! Och hem kom den! Hel och fin. Efter att nu ha blivit uppspänd så väntar den bara på inramning men eftersom de som ska göra det skulle på semester så valde jag att ta hem den emellan. I söndagskväll satte pappa upp den och wow säger jag bara. Det var ett äventyr att få hem den, men så, så, värt det! När jag står och tittar på tavlan nu så ångrar jag det inte en sekund.
Tyvärr är den väldigt svårfotad, bilderna gör den inte alls rättvisa, men på något sätt är också det någonting jag tycker om med tavlan, med konst. Den måste upplevas, bilder kan inte beskriva den.
