Kvinnan med rummet jag ville hyra hörde av sig igen trots allt och skickade bilder. Det verkar fint, men ganska mörkt inrett, men troligen är det bara för att jag är van vid den skandinaviska stilen som jag tänker så. Peppar, peppar, på att jag får hyra!

 

Annars känner jag av att jag har stressat för mycket i för många år. Det har tagit ett tag att bestämma sig för att göra detta, men eftersom jag vill att den här bloggen ska vara ett minne i framtiden om alla känslostormar, alla vändningar, allt, så beslutade jag mig ändå för att skriva det.

 

I Tisdags förra veckan svimmade jag. Från att ha duschat till att plötsligt må illa låg jag så på golvet med värkande knän och käke utan att veta hur. När jag sedan besökte läkaren förklarade han att det är en kombination av att jag har ont i mitt ben/knä och är så stressad. Dessa yttre faktorer utlöste ett blodtrycksfall och jag föll ihop. Jag tror att det var någon slags gräns där, och den här gången ska jag inte försöka tänka "jag är starkare än det här" som alltid förut, för hur ska jag kunna vara starkare än mig själv?

 

Istället ska jag träna mina tankar. Koncentrera mig på att inte stressa upp mig, inte oroa mig. Och acceptera att det kommer vara såhär ett tag nu, att jag blir jättetrött, att jag glömmer mindre saker. (Rutingrejer som att släcka på jobbet innan jag går, men inte allvarliga saker som exempelvis att larma). Att jag i konsekvens av det drömmer mardrömmar om att glömma saker (jag vet inte hur många rum jag gått in i mina drömmar där det är strykjärn på men ingen i hela huset.). Det får vara så, för det är bara en period nu. Ett litet tag.

 

Jag har haft ont av mitt diskbråck i ett år nu och hela tiden tänkt "det här ska inte få kontrollera mig". Jag har blivit besviken på mig själv som misslyckats, jag har varit oändligt frustrerad över att inte ha kommit dit jag vill det här året, inte kommit längre. Vägrat låta smärta vara en ursäkt. Men kanske borde jag istället tänka på hur långt jag kommit med hänsyn till smärtan? Att jag klarat alla kurser det här året, att jag har kommit in på ett universitet i Canada det här året, fast jag har ont. Inte tänka på allt det jag inte har kunnat göra utan istället fokusera på vad jag faktiskt har lyckats med.