Efter en vecka av människor, människor, spårvagnar och avgaser är jag tillbaka i tystnaden. Inte den kompakta tystnaden för man kan fortfarande höra vägen på avstånd. En gång var jag vilse mitt ute i skogen och hörde glassbilen komma alldeles nära. Men när det blåser som idag så hörs ingenting annat. Bara vinden. 

Det finns någonting i det här som jag alltid saknar när jag varit borta. Som får mig att reflektera över hela mitt liv, för oavsett vad jag gör, oavsett vart jag är så längtar jag alltid tillbaka till skogarna och sjöarna. Varje gång jag är här så går jag till den här platsen, för det finns ingen plats där jag är så hemma som här och ändå har jag valt att lämna den.