Klockan ett i Torsdags hade jag redan nästan ramlat omkull framför en vårdcentral, pratat med en sköterska om blodpropp och för första gången besökt Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Då satt jag på Mölndals ortopedakut och väntade på att få gå fram till anmälan. Det är någonting underligt med det där, faktumet att klassificeras som näst högsta akutnivån och inte behöva vänta mer än ett fåtal minuter när en väl har anmälts men fortfarande få vänta 40 minuter för att få anmäla sig.

Det var längesedan jag var så rädd. Kanske inte där och då, sliten och hungrig på Mölndals akut men när jag vaknat på morgonen med en bortdomnad fot. När sköterskor sa att det antagligen hade att göra med mitt diskbråck men samtidigt beställde sjuktransport till Sahlgrenska akuten. När de sa att det kunde vara någonting annat, men antagligen inte. När jag inte hade någon aning om vad som skulle hända.

Det är tur att jag har vänner som kommer direkt då, fast en säger att de inte behöver. Som möter en på Sahlgrenska och pratar om en massa datorspecifikationer som en inte förstår för att någonting annat ska uppta den kognitiva förmågan än tänk om scenarion. Som ger en mat när man gråtit sönder sig och en kaka för att blodsockret inte ska falla. Som lugnar en lite, för allt är ju så himla mycket läskigare när en är ensam.  

På Sahlgrenska lärde jag mig att det inte var en blodpropp och det kändes lite bättre efter det. På Mölndal kom de inte fram till så mycket men de bokade en ny magnetröntgen och ska komma fram till något efter det. Vad vet jag inte. Egentligen kan diskbråcksoperationer bara ta bort smärta, inte domningar.

Magnetröntgen är bokad den 28:e. Fram till dess finns det inte så mycket att göra. Bara röra mig så mycket som möjligt men samtidigt inte överanstränga mig. Försöka att ta det lugnt men inte dö av tristess. Och skriva en uppsats. Det är ju alltid något.